Den dampiga flygvärdinnan

Klockan är strax efter 4, och det är trejde natten jag inte kan sova. I morgon måste jag ta en sömntablett. Jag gör helst inte det så ofta för jag får en så hemsk smak i munnen dagen efter, vilket tydligen bara drabbar vissa personer. Min vanliga tur. I går var jag ruskigt duktig. Efter att ha legat och vridit och vänt mig i några timmar, fick jag vid sextiden nog och gick upp och utförde mina morgonritualer. En knapp timme senare kom sambon ner och såg förvånad ut över att se mig på benen så pass tidigt. - Så fort jag har åkt kommer ju du gå och lägga dig och sova hela dagen, sa han. Men icke! Jag hängde en tvätt och satte mig sedan på soffan och funderade på vad jag skulle göra av dagen. Efter moget övervägande masade jag mig in i duschen och tvättade håret. 1-0 till mig. Inför helgens aktiviteter handlade jag förra veckan, med en fruktansvärd beslutsångest, sex alternativ till vad jag skulle ha på mig. Det lilla förnuft jag har, fick mig att åka till centrum och lämna tillbaka fyra av dessa. Helt plöstligt hade jag hur mycket pengar som helst! Av någon anledning kom jag fram till att jag behövde en ny behå, så jag plockade på mig ca 15 stycken och gick till provrummet. Förmodligen är jag felkonstuerad, för det är alltid stört omöjligt för mig att hitta något som passar. Den här gången var inte annorlunda. Som vanligt när jag provar kläder, blir jag så förbannad över att all jäkla butikspersonal är så ouppmärksam. När någon har varit inne i provhytten i över 20 minuter, är det kanske läge att gå och fråga om personen i fråga behöver hjälp med något, eller åtminstone kolla om hon fortfarande är vid liv. Men det är tydligen för mycket begärt, när de är fyra stycken som jobbar, och ungefär lika många kunder. Till slut klär jag på mig igen, går ut och hämtar fem behåar till, går in, klär av mig igen och provar djävulstygen, bara för att konstatera att inte heller någon av dessa passar. Slutkörd och lätt irriterad över att jag, på ungefär tre timmar, inte ha lyckats inhandla mer än en påse piller från Apoteket sätter jag mig i bilen med siktet ställt på ÖoB. När jag kör ut från garaget inser jag till min förfäran att jag glömt att köpa vin. Det viktigaste av allt! Hur gick det till?! Just då utled på centrumet, beslöt jag mig för att återvända dit efter ÖoB. När jag lullade runt i den nämnda affärden ringde en kollega för att skvallra lite, vilket resulterade i att jag totalt glömde bort att åka tillbaka mot Bolaget utan körde vidare mot nästa lågprisjätte. Efter att jag där lyckats plocka på mig stödstrumpbyxor, mormorstrosor och en julklapp, står jag i kassan och upptäcker att jag inte har någon plånbok med mig. Mindre glad i hågen springer jag i spöregnet ut till bilen, för att hämta densamma och, lätt generad, springa in igen och lösa ut min påse. Dyblöt, och med plånboken i säkert förvar, åkte jag för att panta burkar och handla mat. Till min stora glädje hade jag en femkrona på mig, så jag tog sikte på en kundvagn som ensam stod i skjulet närmast mig. Självklart satt vagnhelvetet fast, varpå jag fick gå över halva parkeringen för att få tag på en annan. Fortfarande i spöregn. Jag gick in och utförde mina ärenden och satte mig sedan i bilen, lite småputt över att tre små matkassar och två paket cigg kostade 650 kronor. Efter avdragen pant! Slutligen kom jag till Bolaget och köpte mina två vinare. Eftersom min sedvanliga beslutsångest satte in, blev det en röd och en vit. Väl hemma upptäckte jag att jag varit ute i sju timmar, och sambon var redan hemma. Efter att ha lagat en snabb middag lade jag mig på soffan och kände mig ganska nöjd med mig själv.... Det förtjänade jag väl?

Den här bloggen har blivit som så många andra av mina projekt. Påbörjad. Just den delen är jag otroligt duktig på. Mindre duktig är jag på att fortsätta, för trots att viljan finns blir det inte av. Helt plötsligt har det gått två månader. Hoppsan! Dessa två månader har varit ganska turbulenta, bland annat har jag haft en riktig kris med sambon. Nu är stormen över och vi har det bättre än på väldigt länge, men det var en ruskigt jobbig period. När man jobbar som jag gör är det svårt att ha en man som inte är flygande, för hur mycket man än älskar varandra sliter det att inte ses så ofta. Han känner sig negligerad, jag får dåligt samvete och känner mig låst. Jag flyger inte så långt, i bland kan jag vara borta 3-4 dagar, men för det mesta kommer jag hem samma dag. Problemet ligger snarare i att jag jobbar mycket på kvällar och helger, vilket inte han gör. Nu har vi i alla fall bestämt att vi ska göra någonting tillsammans minst en gång i veckan, om så bara sitta i köket och äta en riktig middag. Det har gått över förväntan! På något vis har det utan större ansträngning blivit att vi har gått och shoppat eller ätit ute, dessutom skriver vi små gulliga lappar till varandra nästan varje dag. Jag mår ganska bra nu, tror att min nuvarande piller-cocktail är ganska effektiv. Däremot önskar jag att jag hade mer energi, att jag var mer engagerad i livet. Mina ledigdagar spenderar jag genom att sova till tidig eftermiddag, därefter sitter jag på verandan med cigaretter, korsord och en kopp te. När jag suttit så pass länge att mina händer har domnat bort i höst/vinterkylan, går jag in och lullar runt i några timmar tills sambon kommer hem och då får jag dåligt samvete över att inte ha uträttat någonting på hela dagen. Till och med mitt vindrickande blir lidande, eftersom jag inte kommer mig för att åka till Bolaget. Och då är det illa! Varje dag tänker jag samma sak - nu ska jag ta tag i mitt liv! Jag ska börja motionera, hålla bättre ordning hemma och komma till rätta med det sista efter flytten (för snart två år sedan). Det går sådär. Hitills har jag möblerat om i tre köksskåp, men det är också allt. Fan vad jag är duktig...