Den dampiga flygvärdinnan

Jag hade en kanondag igår.
Förvisso en försening på två timmar, men toppen ändå.
Vad ska jag skriva då?
Är det värt att skriva om?
Har det någon terapeutisk effekt för mig?

Jag hade inte flugit på några veckor, så det var så roligt att träffa mina kollegor!
Är det någonstans jag känner mig normal så är det på jobbet. Jag vet ju att jag är bra på det, och jag får det bekräftat varje gång.
Trots att jag alltid har minst en subba, som skäller på mig, ombord på alla flygningar så älskar jag det.
Det spelar ingen roll om 99% av paxen är missnöjda med allt jag gjort, så länge 1% är nöjd och visar det.
Jag vet ju att jag har gjort mitt bästa.

På jobbet kan jag gömma mig  från mitt dåliga självförtroende.
Så fort jag sätter på mig uniformen blir jag fantastisk. Lugn, vacker och begåvad.
Det kanske låter ytligt, men bland det bästa jag vet är när hela besättningen går i samlad trupp från crew-rummet till planet.
Några försöker att inte titta, men de flesta som ser oss har en viss beundran i blicken.
Då känner jag att jag har ett värde - även om jag bara är en luftburen servitris i mångas ögon.

Jag har hittat min plats, min fristad från kaoset som råder överallt annars i mitt liv.

Igår hade jag en kärring ombord som förmodligen var ganska missnöjd med sitt liv.
Först, när vi var ute med drinkvagnen, säger hon
- När kommer maten egentligen? Vi vill ju inte äta i morgon bitti!
Jag svarar då (lite lagom högt så de andra paxen skulle höra) att vi kommer komma ut med maten så fort vi är klara med drinkvagnen, och självklart kommer de inte behöva vänta tills i morgon. I mitt stilla sinne undrar jag hur nöjd hon hade varit om vi kommit ut med maten först, så hon inte hade haft något att dricka till och dessutom behövt krångla fram plånboken för att handla mitt i måltiden.
Lite senare, när vi precis har serverat kaffe och the, är jag på väg till en pax med några citronskivor. Samma hagga hejdar mig då och vill att jag ska ta hennes skräp (alldeles för mycket för att kunna ta med en hand, och dessutom hade min kollega precis passerat hennes rad med waste-vagnen). Jag börjar då säga att jag jag ska ta det alldeles strax, men hinner inte prata klart innan hon fräser
-Nej, jag vill att du ska ta det nu! Jag vill inte ha det här!
Tack ock lov sa min kollega, som bara hade kommit två rader ner, att hon kunde ta det på en gång. Hon som hade händerna fria.

Hur tänker folk egentligen?
Blir man lyckligare av att vara otrevlig mot folk som finns där för att måna om ens säkerhet och välmående?
Jag är så glad att jag har möjligheten att gnälla lite hos mina medarbetare (och tro mig, det gör jag), för annars är det svårt att gå tillbaka till en otrevlig pax och, med ett leende på läpparna, fråga om hon vill ha påtår.

Så, nu har jag gnällt av mig.
Jag älskar mitt jobb!