Veckans bedrift...

Klockan är strax efter 4, och det är trejde natten jag inte kan sova. I morgon måste jag ta en sömntablett. Jag gör helst inte det så ofta för jag får en så hemsk smak i munnen dagen efter, vilket tydligen bara drabbar vissa personer. Min vanliga tur. I går var jag ruskigt duktig. Efter att ha legat och vridit och vänt mig i några timmar, fick jag vid sextiden nog och gick upp och utförde mina morgonritualer. En knapp timme senare kom sambon ner och såg förvånad ut över att se mig på benen så pass tidigt. - Så fort jag har åkt kommer ju du gå och lägga dig och sova hela dagen, sa han. Men icke! Jag hängde en tvätt och satte mig sedan på soffan och funderade på vad jag skulle göra av dagen. Efter moget övervägande masade jag mig in i duschen och tvättade håret. 1-0 till mig. Inför helgens aktiviteter handlade jag förra veckan, med en fruktansvärd beslutsångest, sex alternativ till vad jag skulle ha på mig. Det lilla förnuft jag har, fick mig att åka till centrum och lämna tillbaka fyra av dessa. Helt plöstligt hade jag hur mycket pengar som helst! Av någon anledning kom jag fram till att jag behövde en ny behå, så jag plockade på mig ca 15 stycken och gick till provrummet. Förmodligen är jag felkonstuerad, för det är alltid stört omöjligt för mig att hitta något som passar. Den här gången var inte annorlunda. Som vanligt när jag provar kläder, blir jag så förbannad över att all jäkla butikspersonal är så ouppmärksam. När någon har varit inne i provhytten i över 20 minuter, är det kanske läge att gå och fråga om personen i fråga behöver hjälp med något, eller åtminstone kolla om hon fortfarande är vid liv. Men det är tydligen för mycket begärt, när de är fyra stycken som jobbar, och ungefär lika många kunder. Till slut klär jag på mig igen, går ut och hämtar fem behåar till, går in, klär av mig igen och provar djävulstygen, bara för att konstatera att inte heller någon av dessa passar. Slutkörd och lätt irriterad över att jag, på ungefär tre timmar, inte ha lyckats inhandla mer än en påse piller från Apoteket sätter jag mig i bilen med siktet ställt på ÖoB. När jag kör ut från garaget inser jag till min förfäran att jag glömt att köpa vin. Det viktigaste av allt! Hur gick det till?! Just då utled på centrumet, beslöt jag mig för att återvända dit efter ÖoB. När jag lullade runt i den nämnda affärden ringde en kollega för att skvallra lite, vilket resulterade i att jag totalt glömde bort att åka tillbaka mot Bolaget utan körde vidare mot nästa lågprisjätte. Efter att jag där lyckats plocka på mig stödstrumpbyxor, mormorstrosor och en julklapp, står jag i kassan och upptäcker att jag inte har någon plånbok med mig. Mindre glad i hågen springer jag i spöregnet ut till bilen, för att hämta densamma och, lätt generad, springa in igen och lösa ut min påse. Dyblöt, och med plånboken i säkert förvar, åkte jag för att panta burkar och handla mat. Till min stora glädje hade jag en femkrona på mig, så jag tog sikte på en kundvagn som ensam stod i skjulet närmast mig. Självklart satt vagnhelvetet fast, varpå jag fick gå över halva parkeringen för att få tag på en annan. Fortfarande i spöregn. Jag gick in och utförde mina ärenden och satte mig sedan i bilen, lite småputt över att tre små matkassar och två paket cigg kostade 650 kronor. Efter avdragen pant! Slutligen kom jag till Bolaget och köpte mina två vinare. Eftersom min sedvanliga beslutsångest satte in, blev det en röd och en vit. Väl hemma upptäckte jag att jag varit ute i sju timmar, och sambon var redan hemma. Efter att ha lagat en snabb middag lade jag mig på soffan och kände mig ganska nöjd med mig själv.... Det förtjänade jag väl?

I senaste laget...

Den här bloggen har blivit som så många andra av mina projekt. Påbörjad. Just den delen är jag otroligt duktig på. Mindre duktig är jag på att fortsätta, för trots att viljan finns blir det inte av. Helt plötsligt har det gått två månader. Hoppsan! Dessa två månader har varit ganska turbulenta, bland annat har jag haft en riktig kris med sambon. Nu är stormen över och vi har det bättre än på väldigt länge, men det var en ruskigt jobbig period. När man jobbar som jag gör är det svårt att ha en man som inte är flygande, för hur mycket man än älskar varandra sliter det att inte ses så ofta. Han känner sig negligerad, jag får dåligt samvete och känner mig låst. Jag flyger inte så långt, i bland kan jag vara borta 3-4 dagar, men för det mesta kommer jag hem samma dag. Problemet ligger snarare i att jag jobbar mycket på kvällar och helger, vilket inte han gör. Nu har vi i alla fall bestämt att vi ska göra någonting tillsammans minst en gång i veckan, om så bara sitta i köket och äta en riktig middag. Det har gått över förväntan! På något vis har det utan större ansträngning blivit att vi har gått och shoppat eller ätit ute, dessutom skriver vi små gulliga lappar till varandra nästan varje dag. Jag mår ganska bra nu, tror att min nuvarande piller-cocktail är ganska effektiv. Däremot önskar jag att jag hade mer energi, att jag var mer engagerad i livet. Mina ledigdagar spenderar jag genom att sova till tidig eftermiddag, därefter sitter jag på verandan med cigaretter, korsord och en kopp te. När jag suttit så pass länge att mina händer har domnat bort i höst/vinterkylan, går jag in och lullar runt i några timmar tills sambon kommer hem och då får jag dåligt samvete över att inte ha uträttat någonting på hela dagen. Till och med mitt vindrickande blir lidande, eftersom jag inte kommer mig för att åka till Bolaget. Och då är det illa! Varje dag tänker jag samma sak - nu ska jag ta tag i mitt liv! Jag ska börja motionera, hålla bättre ordning hemma och komma till rätta med det sista efter flytten (för snart två år sedan). Det går sådär. Hitills har jag möblerat om i tre köksskåp, men det är också allt. Fan vad jag är duktig...

Idag har jag:

  • duschat
  • fått min tredje (inte sista) vaccinationsspruta

Jag har inte planterat om några blommor och inte heller bytt kattsand. Ännu.

Däremot lagade jag en (enligt egen utsago) underbar middag. Pepparkyckling med sockerärter och pasta. Mums! Efter att jag nästa tappade mina nya jeans på personalmötet igår, har jag dragit ner lite på bantningen. Icke-bantningen fick en kickstart nu när vi hade folk hemma på kvällskvisten. Fikabröd skulle vi köpa. Visst, tänker jag, frysta kanelbullar blir bra. Då måste man ju värma dem, och därmed tänka efter innan man börjar svulla. Och en kanelbulle är ju okej (per halvår). Tyvärr ville sambon köpa ballerina-kex med mintsmak också, och på den fronten är inte min karaktär på topp. Så det hela slutade med en kanelbulle och fyra eller fem kakor. Och en vinare såklart. Men för vinet har jag inget dåligt samvete. I och med Nutriletten har jag fått i mig så lite kalorier på slutet, så jag måste ju kompensera med någonting.

Nu ska jag gå och fixa kattlådan innan jag går och lägger mig.

Imorgon ska jag plantera om alldeles för många blommor.
Wish me luck!




I dag ska jag:

  • duscha - jobbigt
  • göra rent kattlådan - jobbigt
  • åka och få tredje och förhoppningsvis sista sprutan i min snabbvaccination - jobbigt
  • plantera om alldeles för många blommor - lite roligt, men mest tråkigt och jobbigt

Det tar alltid emot att ta mig in i duschen. Inte för att jag är orenlig (inbillar jag mig i alla fall), utan för att det är så jäkla jobbigt att borsta håret före och efter, det tar hur lång tid som helst innan jag är torr nog att kunna få på mig kläderna och dessutom måste jag sminka om mig.
Jag tror att varken kattlåden eller sprutan kräver någon närmare förklaring.

Att plantera om blommor förbryllar mig. Det är roligt och tråkigt på samma gång. Visst ät det trevligt att arbeta med händerna och direkt se effekten av det man har gjort, men det blir ju jord och äckel överallt. Förkläde, plasthandskar, skyddsglasögon och munskydd - ja tack! Okej, jag använder bara de första två sakerna, men det beror bara på att jag inte har några munskydd hemma, och att det blir för mörkt att använda solglasögon inomhus.


Jag har ju gjort hur mycket som helst! Eller...?



Det skulle komma folk igår kväll och jag hade tänkt att, under dagen, ta tag i mitt fysiska kaos, d v s röran här hemma. Först och främst hade jag ju haft en nattflygning dagen innan och kommit hem vid halv fyra, så jag lyckades inte ta mig ur sängen förrän strax efter ett.
Jag lullade runt lite, tog en kopp kaffe och en cigg, surfade ett tag och försökte synkronisera mina kalendrar. Sambon slutar jobbet klockan 17, och när det är en timme kvar tills han kommer hem sätter jag i gång. Jag hänger en tvätt (som jag faktiskt lyckades peta in i maskinen under mina första vakna timmar) och slänger ner allt annat, som skulle behöva tvättas, i en enorm sopsäck som jag gömmer i badkaret, bakom duschdraperiet. Efter det tycker jag att jag har gjort ett riktigt dagsverke.
När sambon kommer hem och frågar när folket i fråga ska komma, och jag svarar klockan åtta, får jag tillbaka
-Då kanske det är dags att sätta igång?
Och jag vet ju att han har rätt. Jag vet att jag egentligen inte har åstadkommit särskilt mycket. Men det känns ju så.

Till slut fick vi till det ganska bra. Jag brukar få saker gjorda, så länge jag har någon som hänger över axeln på mig.
Men ibland är jag ensam. Vad händer då?

Lika spännande att vara lycklig?

Jag hade en kanondag igår.
Förvisso en försening på två timmar, men toppen ändå.
Vad ska jag skriva då?
Är det värt att skriva om?
Har det någon terapeutisk effekt för mig?

Jag hade inte flugit på några veckor, så det var så roligt att träffa mina kollegor!
Är det någonstans jag känner mig normal så är det på jobbet. Jag vet ju att jag är bra på det, och jag får det bekräftat varje gång.
Trots att jag alltid har minst en subba, som skäller på mig, ombord på alla flygningar så älskar jag det.
Det spelar ingen roll om 99% av paxen är missnöjda med allt jag gjort, så länge 1% är nöjd och visar det.
Jag vet ju att jag har gjort mitt bästa.

På jobbet kan jag gömma mig  från mitt dåliga självförtroende.
Så fort jag sätter på mig uniformen blir jag fantastisk. Lugn, vacker och begåvad.
Det kanske låter ytligt, men bland det bästa jag vet är när hela besättningen går i samlad trupp från crew-rummet till planet.
Några försöker att inte titta, men de flesta som ser oss har en viss beundran i blicken.
Då känner jag att jag har ett värde - även om jag bara är en luftburen servitris i mångas ögon.

Jag har hittat min plats, min fristad från kaoset som råder överallt annars i mitt liv.

Igår hade jag en kärring ombord som förmodligen var ganska missnöjd med sitt liv.
Först, när vi var ute med drinkvagnen, säger hon
- När kommer maten egentligen? Vi vill ju inte äta i morgon bitti!
Jag svarar då (lite lagom högt så de andra paxen skulle höra) att vi kommer komma ut med maten så fort vi är klara med drinkvagnen, och självklart kommer de inte behöva vänta tills i morgon. I mitt stilla sinne undrar jag hur nöjd hon hade varit om vi kommit ut med maten först, så hon inte hade haft något att dricka till och dessutom behövt krångla fram plånboken för att handla mitt i måltiden.
Lite senare, när vi precis har serverat kaffe och the, är jag på väg till en pax med några citronskivor. Samma hagga hejdar mig då och vill att jag ska ta hennes skräp (alldeles för mycket för att kunna ta med en hand, och dessutom hade min kollega precis passerat hennes rad med waste-vagnen). Jag börjar då säga att jag jag ska ta det alldeles strax, men hinner inte prata klart innan hon fräser
-Nej, jag vill att du ska ta det nu! Jag vill inte ha det här!
Tack ock lov sa min kollega, som bara hade kommit två rader ner, att hon kunde ta det på en gång. Hon som hade händerna fria.

Hur tänker folk egentligen?
Blir man lyckligare av att vara otrevlig mot folk som finns där för att måna om ens säkerhet och välmående?
Jag är så glad att jag har möjligheten att gnälla lite hos mina medarbetare (och tro mig, det gör jag), för annars är det svårt att gå tillbaka till en otrevlig pax och, med ett leende på läpparna, fråga om hon vill ha påtår.

Så, nu har jag gnällt av mig.
Jag älskar mitt jobb!


Dagens insikter...

- Avsågad trall slocknar snabbt.
- Det är tråkigt att behöva peta i en brasa hela tiden.


Vem går eldvakt för mig?

Ja, inte fan är det Lars Winnerbäck i alla fall...

Varken vin eller vegomässa....


Igår ringde en kompis från min hemstad och frågade om jag ville följa med honom och hans tjej på en vegetarisk mässa, som skulle vara idag kl 10-18.
Eftersom jag sällan kommer ur mysdressen när jag är hemma och dessutom tycker väldigt bra om det här paret, tackade jag glatt ja.
Vi hade sagt att vi skulle dundra iväg vid tolvtiden, och sedan kanske knalla runt i lite affärer, så runt halv ett kom de och hämtade mig, och jag fick leka GPS och visa vägen.

Väl framme står det några hundra hungriga vegeterianer och bildar en kö på c.a. 80 meter. Det slutade med att den stackars "vegetariska" flickvännen fick vika sig för icke-vegeterianernas starka protester.
I stället kompenserade vi henne, genom att leta igenom ett antal Indiska-butiker, i jakt på en viss mössa.

Efter att mössuppdraget var slutfört sökte vi finna ett café med rättigheter (d.v.s morotskaka till dem, vin till mig).
Man kan tänka sig att det borde vara relativt lätt att hitta detta i Stockholms innerstad, men icke!

Mitt i vårt sökande gick vi förbi en butik som hade skyltfönstret fullproppat med vintillbehör. Tvärnit.
Otroligt nog, inte på mitt initiativ, utan vännens.
Inne i butikens fanns det enormt mycket spännande saker, allt från glas och litteratur till t-shirts man skulle trä på vinflaskorna (snitsigt, eller hur?).
Något som inte var lika spännande var uppmärksamheten vi fick av innehavaren av butiken i fråga.
Troligen var vi de första kunderna som kom in den här veckan (det är lördag idag, btw).

Ägarinnan, en dam kring 50-snåret, började med att fråga ut min vän om hans jacka.
Innan han hade hunnit svara, hade hon redan frågat vart vi var ifrån, om vi åkte skidor, vad vi jobbade med och vad vi hade för vinöppnare hemma.
Jag tog upp en korkskruv, men innan jag hann säga att det var en sådan jag hade, utbrast hon entusiastiskt
-du har jobbat som vinservis, det ser jag på greppet!
-Öh..nja... hann jag säga, innan hon avbröt igen och berättade hur hjärntvättade alla elever på restaurangskolor är, när det gäller sådana öppnare.

Min kompis tänkte köpa en kork, som gör att skumpa inte blir avslagen efter att man öppnat den, men trots att han hade bestämt sig för en modell skulle hon demonstrera två till.
Av dessa två bröt hon sönder en. Imponerande.
Hungriga (inte jag då, tack vare Nutrilett, dock lite vinsugen) och pinknödiga försökte vi sakta backa ut ur affären.
Vid det laget hade hon frågat ut mig om bästa sättet att ta sig till Sicilien, och slog nu klorna i den vegetariska flickvännen, som jobbar med auktioner och liknade.
Hon hade nämligen en 3,5 meters spegel som hon ville ha värderad. Utifrån ett fotografi.
Vi försökte med allt, gick ut och rökte, frågade vad klockan var och pratade om vår parkering som hade "gått ut".
Hon berättade då för oss att lapplisorna är för lata för att gå ut på lördagar.

Efter närmare 45 minuter kom vi därifrån och fortsatte leta efter vin och morotskakor. Dock insåg jag, efter femte stället, att jag skulle få nöja mig med en latte.
Tack och lov så är detta par både rökare och före detta sådana, och ville därmed sitta ute.
Så med infravärme, filtar, cigaretter och en latte med hasselnötssmak, blev det en riktigt trevlig fikastund.

När de hade släppt av mig hemma insåg jag att det var jäkligt kallt inne (19,5 grader), och kom fram till att jag var tvungen att tända en brasa. Det var alltså bara ett masa sig i tofflorna och gå ut och spänta ved.
Först hittade jag inte yxan.
När jag väl fann den hade jag inget underlag att hugga på. Nog för att vi har en huggkubbe på baksidan, men att gå dit hade inneburit att jag varit tvungen att ta på mig ett par skor, och det orkade jag inte.
Resultatet blev ändå ganska bra till slut, trots att yxan nu behöver slipas och att jag förmodligen kommer få en blånagel.

En eloge till mig - det brinner i öppna spisen (och ingen annanstans).
Nu förtjänar jag ett glas vin.



Dricker inte du lite väl mycket vin...?

Jo! Hurså?
-Jamen du som jobbar som flygvärdinna och allt?
-Ja, betyder det att jag ska komma full på jobbet eller? Ge dig!

Ja, jag erkänner, jag dricker lite väl mycket vin i bland. Ibland dövar jag demonerna, ibland glömmer jag helt enkelt bort att sluta dricka.
Du får ha vilka åsikter och fördommar du vill....jag dricker inte innan jag ska flyga.
Det finns en hederskodex som jag aldrig skulle komma på tanken att bryta. När du jobbar ansvarar du för andra människors liv.
Som sambon skulle säga
 -hur kan du ta hand om andra människor, när du inte kan ta hand om dig själv?
Ja....det undrar jag också. De flesta av de få vänner som jag berättat om mina ADHD-misstankar för, har sagt att flygvärdinnejobbet skulle passa mig som pucken i plocken.
By the way, har min Mamma också sagt det. Och min Mamma har alltid rätt, kom ihåg det!

För att återgå till ämnet ... ja, jag dricker gärna vin när jag är ledig, men den dagen du ser mig onykter på ett flygplan, då har du rätten att skjuta mig....

En liten avstickare - persika är inte bra när du går på Nutrilett's pulverdiet. Ät morötter istället.

Sagt och gjort...

Pulverdiet...

Jag går just nu på Nutrilett's choklad-shakediet, och försöker bli av med de kilon jag lagt på mig under de senaste veckornas kaos.
Om man vill kan man byta ut alla måltider mot en sådan shake under en till två veckor.
Men idag är det fredag, och jag tänkte unna mig något extra, så jag köpte lite frukt.
Jag åt en halv persika och nu har jag ont i magen.

Kontentan av det hela - nyttiga saker är lika med farliga saker.

Min kemiska lycka

Jag har en fantastisk läkare.
För någon månad sedan ringde hon mig, på grund av att jag hade glömt bort vilken dag det var och därmed missat vårt andra möte, sa hon
 -för mig, som är läkare och har träffat dig, är det skälvklart att du uppfyller kriterierna.
Jag blev så paff.
I så många år har jag tragglat hos olika (mer eller mindre) begåvade läkare som har försökt ge mig alla möljiga dignoser.
Manodepressiv, borderline (eller emotionell personlighetsstörning, som det så fint heter nuförtiden). En hagga sa rakt ut  att det var inget fel på mig, jag var bara ute efter amfetamin.

Här under sommaren så har en psykolog gått i genom den utredning som gjordes för sju-åtta år sedan, och bedömt resultatet efter lite mer moderna kriterier.
Jag kanske låter tjatig om hur skönt det är ha fått det bekräftat, men det är verkligen lättare att andas nu.

Att medicinera är inget nytt för mig, som sagt började jag med Cipramil när jag var 14.
Förra året bytte jag ut dessa mot Efexor, vilka jag tycker fungerar mycket bättre. I samma veva blev jag inlagd i nio dagar, och fick där lära känna nårga nya vänner:

Atarax - ångestdämpande
Theralen - ångestdämpande och lugnande
Inovane och jag går way back, det är många nätter hon har hjälpt mig sova.
I samband med diagnosen har jag nu börjat umgås med Lamictal, en stämmningsstabiliserare, som man måste trappa upp väldigt långsamt på grund av risk för ruggiga biverkningar.

Vi ska köra på det här i tre till sex månader, men om det inte blir någon märkbar förbättring ska jag förmodligen få centralstimulantia.

Saken är det jag skiter fullständigt  i om jag får amfetamin, vanliga lyckopiller eller om jag inte får några piller alls.
Bara det fungerar.

Mitt huvud är en torktumlare...

Jotack! Huvudet på spiken.
Såg just andra halvan av SVT's dokumentär med titel som ovan.
Jag spelade in det när det gick för någon vecka sedan, och har väl tänkt titta av det, men inte riktigt kommit mig för. I alla fall så skulle jag gå och lägga mig, och när jag kommer upp i sovrummet ligger sambon och tittar, i tron att jag redan sett det.
Efter en stund somnade han, bara för att vakna av att jag grät.
På frågan, -varför? fick han svaret  -det är jag.
Det var så stort att höra flera olika människor uttala mina tankar. Att förstå att jag inte är ensam i mitt kaos.
Saken är den, att jag har länge varit övertygad om att jag har ADHD, men inte förrän nu fått det bekräftat. För knappt en vecka sedan fick jag min efterlängtade diagnos.
Några av mina vänner, som har vetat om mina funderingar, har frågat varför  jag vill veta att jag har en sjukdom. För mig är det så självklart. Hur kan man hantera något som man inte vet vad det är?
Jag har alltid varit annorlunda. Inte haft några riktiga kompisar under uppväxten och haft svårt med skolan, inte för att jag har varit korkad, utan helt enkelt ointresserad. Jag ser mig själv som en lättlärd person, så länge jag lyssnade (eller framförallt gick) på lektionerna klarade jag mig galant.
I tredje klass rekommenderade fröken mina föräldrar att ta med mig till BUP och träffa en psykolog. Sagt och gjort, vi var väl där en fyra-fem gånger, men jag avskydde det. Psykologen i fråga verkade vara ett riktigt nervvrak i hemstickade tröjor, som konstant satt och vred sina händer.
-Vad känner du? Hur tycker du vi ska göra?
Vilken nioåring kan svara på det? Inte jag i alla fall. Hon gjorde mig nervös, och de starkaste minnena jag har från dessa träffar är att jag grinar medan min lillebror, som då var ca ett eller två år sitter och leker i sandlådan som fanns i samtalsrummet.
Två år senare fick jag kontakt med skolkuratorn. I början var jag nog ganska skeptisk, och föga anade jag att vi skulle ha kontakt i ungefär tio år, ända till han gick bort förra sommaren.
Han, om någon, kunde läsa mig. Jag litade på honom till 100% och även om jag blev förbannad ibland kom jag alltid tillbaka. Åh, vad jag saknar honom. Än har jag inte kunnat radera hans mobilnummer, även om jag inte vet vad jag ska göra med det.
Min älskade kurator var dock inte min enda. Psykologer, socionomer, psykiater och kuratorer kom och gick under mina tonår. När jag var 14 började jag med antidepressiva (Cipramil). De åt jag i många år, men kände till slut att de inte hade effekt längre.
Någonstans mellan 15 och 16 gjorde BUP en ADHD-utredning. Jag hade tydliga drag, men var "för intellektuellt begåvad" för att få en diagnos.  Mina föräldrar fick också veta att många tjejer "föll genom nätet" eftersom testerna egentligen var utprövade för pojkar.

Under mina tidiga tonår hann jag med en hel del. Först och främst började jag röka när jag var tio. Jag prövade hasch när jag var 13 och amfetamin när jag var 14. De båda senare höll jag på med i några år. Röker gör jag ju fortfarande.
När jag var 16 och gick första året på en nystartad gymnasial friskola, kände jag att en förändring var tvungen att ske.
Trots allt mitt strul (don't even get me started) hade jag ändå någon slags form av självbevarelsedrift. Jag satte mig ner med min fantastiska rektor, som jag hade väldigt stort förtroende för, och berättade som det var. Hon fick min tillåtelse att ringa mamma och socialtjänsten.
Jag hade redan ett år tidigare kontaktat soss och bett om hjälp, men tydligen ligger det på vårdnadshavaren. Jo, just det, att prata med mina föräldrar var ju precis vad jag kände för där och då.

Efter mycket om och men fick jag komma till ett familjehem. Så här i efterhand ser jag att "man" borde ha ifrågasatt vissa saker, men just då var det det jag behövde.

När jag var 18 träffade jag sambon. Eftersom han var mycket äldre, med barn från tidigare förhållanden, blev våra chanser snabbt utdömda av våra vänner och bekanta.
Men vi är envisa jävlar båda två, och efter ett halvt decennium håller vi fortfarande ihop.
Han fick ju tidigt veta om mitt tunga bagage, men insåg nog inte riktigt hur jobbigt det skulle bli.

Så kontentan av den här långa "presentationen" är alltså att jag, efter många rop på hjälp/självmordsförsök, ett par längre vistelser på psyket och otaliga svarta stunder, äntligen har fått ett svar.
Jag är inte bara konstig och lat, utan det finns faktiskt en orsak. Inte för att jag vill gömma mig bakom diagnosen, "jag har ADHD - jag kan inte", utan för att få hjälp och förståelse.

Jag ser ljuset i tunneln...


RSS 2.0