Min kemiska lycka

Jag har en fantastisk läkare.
För någon månad sedan ringde hon mig, på grund av att jag hade glömt bort vilken dag det var och därmed missat vårt andra möte, sa hon
 -för mig, som är läkare och har träffat dig, är det skälvklart att du uppfyller kriterierna.
Jag blev så paff.
I så många år har jag tragglat hos olika (mer eller mindre) begåvade läkare som har försökt ge mig alla möljiga dignoser.
Manodepressiv, borderline (eller emotionell personlighetsstörning, som det så fint heter nuförtiden). En hagga sa rakt ut  att det var inget fel på mig, jag var bara ute efter amfetamin.

Här under sommaren så har en psykolog gått i genom den utredning som gjordes för sju-åtta år sedan, och bedömt resultatet efter lite mer moderna kriterier.
Jag kanske låter tjatig om hur skönt det är ha fått det bekräftat, men det är verkligen lättare att andas nu.

Att medicinera är inget nytt för mig, som sagt började jag med Cipramil när jag var 14.
Förra året bytte jag ut dessa mot Efexor, vilka jag tycker fungerar mycket bättre. I samma veva blev jag inlagd i nio dagar, och fick där lära känna nårga nya vänner:

Atarax - ångestdämpande
Theralen - ångestdämpande och lugnande
Inovane och jag går way back, det är många nätter hon har hjälpt mig sova.
I samband med diagnosen har jag nu börjat umgås med Lamictal, en stämmningsstabiliserare, som man måste trappa upp väldigt långsamt på grund av risk för ruggiga biverkningar.

Vi ska köra på det här i tre till sex månader, men om det inte blir någon märkbar förbättring ska jag förmodligen få centralstimulantia.

Saken är det jag skiter fullständigt  i om jag får amfetamin, vanliga lyckopiller eller om jag inte får några piller alls.
Bara det fungerar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0