Mitt huvud är en torktumlare...

Jotack! Huvudet på spiken.
Såg just andra halvan av SVT's dokumentär med titel som ovan.
Jag spelade in det när det gick för någon vecka sedan, och har väl tänkt titta av det, men inte riktigt kommit mig för. I alla fall så skulle jag gå och lägga mig, och när jag kommer upp i sovrummet ligger sambon och tittar, i tron att jag redan sett det.
Efter en stund somnade han, bara för att vakna av att jag grät.
På frågan, -varför? fick han svaret  -det är jag.
Det var så stort att höra flera olika människor uttala mina tankar. Att förstå att jag inte är ensam i mitt kaos.
Saken är den, att jag har länge varit övertygad om att jag har ADHD, men inte förrän nu fått det bekräftat. För knappt en vecka sedan fick jag min efterlängtade diagnos.
Några av mina vänner, som har vetat om mina funderingar, har frågat varför  jag vill veta att jag har en sjukdom. För mig är det så självklart. Hur kan man hantera något som man inte vet vad det är?
Jag har alltid varit annorlunda. Inte haft några riktiga kompisar under uppväxten och haft svårt med skolan, inte för att jag har varit korkad, utan helt enkelt ointresserad. Jag ser mig själv som en lättlärd person, så länge jag lyssnade (eller framförallt gick) på lektionerna klarade jag mig galant.
I tredje klass rekommenderade fröken mina föräldrar att ta med mig till BUP och träffa en psykolog. Sagt och gjort, vi var väl där en fyra-fem gånger, men jag avskydde det. Psykologen i fråga verkade vara ett riktigt nervvrak i hemstickade tröjor, som konstant satt och vred sina händer.
-Vad känner du? Hur tycker du vi ska göra?
Vilken nioåring kan svara på det? Inte jag i alla fall. Hon gjorde mig nervös, och de starkaste minnena jag har från dessa träffar är att jag grinar medan min lillebror, som då var ca ett eller två år sitter och leker i sandlådan som fanns i samtalsrummet.
Två år senare fick jag kontakt med skolkuratorn. I början var jag nog ganska skeptisk, och föga anade jag att vi skulle ha kontakt i ungefär tio år, ända till han gick bort förra sommaren.
Han, om någon, kunde läsa mig. Jag litade på honom till 100% och även om jag blev förbannad ibland kom jag alltid tillbaka. Åh, vad jag saknar honom. Än har jag inte kunnat radera hans mobilnummer, även om jag inte vet vad jag ska göra med det.
Min älskade kurator var dock inte min enda. Psykologer, socionomer, psykiater och kuratorer kom och gick under mina tonår. När jag var 14 började jag med antidepressiva (Cipramil). De åt jag i många år, men kände till slut att de inte hade effekt längre.
Någonstans mellan 15 och 16 gjorde BUP en ADHD-utredning. Jag hade tydliga drag, men var "för intellektuellt begåvad" för att få en diagnos.  Mina föräldrar fick också veta att många tjejer "föll genom nätet" eftersom testerna egentligen var utprövade för pojkar.

Under mina tidiga tonår hann jag med en hel del. Först och främst började jag röka när jag var tio. Jag prövade hasch när jag var 13 och amfetamin när jag var 14. De båda senare höll jag på med i några år. Röker gör jag ju fortfarande.
När jag var 16 och gick första året på en nystartad gymnasial friskola, kände jag att en förändring var tvungen att ske.
Trots allt mitt strul (don't even get me started) hade jag ändå någon slags form av självbevarelsedrift. Jag satte mig ner med min fantastiska rektor, som jag hade väldigt stort förtroende för, och berättade som det var. Hon fick min tillåtelse att ringa mamma och socialtjänsten.
Jag hade redan ett år tidigare kontaktat soss och bett om hjälp, men tydligen ligger det på vårdnadshavaren. Jo, just det, att prata med mina föräldrar var ju precis vad jag kände för där och då.

Efter mycket om och men fick jag komma till ett familjehem. Så här i efterhand ser jag att "man" borde ha ifrågasatt vissa saker, men just då var det det jag behövde.

När jag var 18 träffade jag sambon. Eftersom han var mycket äldre, med barn från tidigare förhållanden, blev våra chanser snabbt utdömda av våra vänner och bekanta.
Men vi är envisa jävlar båda två, och efter ett halvt decennium håller vi fortfarande ihop.
Han fick ju tidigt veta om mitt tunga bagage, men insåg nog inte riktigt hur jobbigt det skulle bli.

Så kontentan av den här långa "presentationen" är alltså att jag, efter många rop på hjälp/självmordsförsök, ett par längre vistelser på psyket och otaliga svarta stunder, äntligen har fått ett svar.
Jag är inte bara konstig och lat, utan det finns faktiskt en orsak. Inte för att jag vill gömma mig bakom diagnosen, "jag har ADHD - jag kan inte", utan för att få hjälp och förståelse.

Jag ser ljuset i tunneln...


Kommentarer
Postat av: Börje Frylmark

Hittade dig här via forumet. Det behövs fler som skriver, som träder fram, som kan berätta och förhoppningsvis få "de normala" att fatta att vi varken är lata, dumma eller korkade.



Jag kommer att titta mer på den här bloggen - räkna med det!

2008-09-14 @ 02:24:00
URL: http://www.borjefrylmark.se/pakkath
Postat av: Alex

Åh, vad jag känner igen mig! Mitt huvud är också som en torktumlare! "Jag har alltid varit annorlunda. Inte haft några riktiga kompisar under uppväxten och haft svårt med skolan, inte för att jag har varit korkad, utan helt enkelt ointresserad." Vet precis vad du menar! Mitt liv har väl inte fortsatt så som ditt och jag har inte gjort samma saker, men jag vet precis. Jag fick min diagnos ADHD och tourettes för tre år sedan, tror jag det är. Det var skitjobbigt samtidigt som det var en lättnad. Nu viste jag vad det var som var "fel" och varför jag är som jag är. Precis som du skriver, hur kan man hantera något som man inte vet vad det är. Jag har börjat skriva en blogg och skriver en del som indirekt handlar om detta. Titta gärna in. Kram

2008-09-30 @ 15:06:51
URL: http://makulerat.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0