Den dampiga flygvärdinnan

Igår ringde en kompis från min hemstad och frågade om jag ville följa med honom och hans tjej på en vegetarisk mässa, som skulle vara idag kl 10-18.
Eftersom jag sällan kommer ur mysdressen när jag är hemma och dessutom tycker väldigt bra om det här paret, tackade jag glatt ja.
Vi hade sagt att vi skulle dundra iväg vid tolvtiden, och sedan kanske knalla runt i lite affärer, så runt halv ett kom de och hämtade mig, och jag fick leka GPS och visa vägen.

Väl framme står det några hundra hungriga vegeterianer och bildar en kö på c.a. 80 meter. Det slutade med att den stackars "vegetariska" flickvännen fick vika sig för icke-vegeterianernas starka protester.
I stället kompenserade vi henne, genom att leta igenom ett antal Indiska-butiker, i jakt på en viss mössa.

Efter att mössuppdraget var slutfört sökte vi finna ett café med rättigheter (d.v.s morotskaka till dem, vin till mig).
Man kan tänka sig att det borde vara relativt lätt att hitta detta i Stockholms innerstad, men icke!

Mitt i vårt sökande gick vi förbi en butik som hade skyltfönstret fullproppat med vintillbehör. Tvärnit.
Otroligt nog, inte på mitt initiativ, utan vännens.
Inne i butikens fanns det enormt mycket spännande saker, allt från glas och litteratur till t-shirts man skulle trä på vinflaskorna (snitsigt, eller hur?).
Något som inte var lika spännande var uppmärksamheten vi fick av innehavaren av butiken i fråga.
Troligen var vi de första kunderna som kom in den här veckan (det är lördag idag, btw).

Ägarinnan, en dam kring 50-snåret, började med att fråga ut min vän om hans jacka.
Innan han hade hunnit svara, hade hon redan frågat vart vi var ifrån, om vi åkte skidor, vad vi jobbade med och vad vi hade för vinöppnare hemma.
Jag tog upp en korkskruv, men innan jag hann säga att det var en sådan jag hade, utbrast hon entusiastiskt
-du har jobbat som vinservis, det ser jag på greppet!
-Öh..nja... hann jag säga, innan hon avbröt igen och berättade hur hjärntvättade alla elever på restaurangskolor är, när det gäller sådana öppnare.

Min kompis tänkte köpa en kork, som gör att skumpa inte blir avslagen efter att man öppnat den, men trots att han hade bestämt sig för en modell skulle hon demonstrera två till.
Av dessa två bröt hon sönder en. Imponerande.
Hungriga (inte jag då, tack vare Nutrilett, dock lite vinsugen) och pinknödiga försökte vi sakta backa ut ur affären.
Vid det laget hade hon frågat ut mig om bästa sättet att ta sig till Sicilien, och slog nu klorna i den vegetariska flickvännen, som jobbar med auktioner och liknade.
Hon hade nämligen en 3,5 meters spegel som hon ville ha värderad. Utifrån ett fotografi.
Vi försökte med allt, gick ut och rökte, frågade vad klockan var och pratade om vår parkering som hade "gått ut".
Hon berättade då för oss att lapplisorna är för lata för att gå ut på lördagar.

Efter närmare 45 minuter kom vi därifrån och fortsatte leta efter vin och morotskakor. Dock insåg jag, efter femte stället, att jag skulle få nöja mig med en latte.
Tack och lov så är detta par både rökare och före detta sådana, och ville därmed sitta ute.
Så med infravärme, filtar, cigaretter och en latte med hasselnötssmak, blev det en riktigt trevlig fikastund.

När de hade släppt av mig hemma insåg jag att det var jäkligt kallt inne (19,5 grader), och kom fram till att jag var tvungen att tända en brasa. Det var alltså bara ett masa sig i tofflorna och gå ut och spänta ved.
Först hittade jag inte yxan.
När jag väl fann den hade jag inget underlag att hugga på. Nog för att vi har en huggkubbe på baksidan, men att gå dit hade inneburit att jag varit tvungen att ta på mig ett par skor, och det orkade jag inte.
Resultatet blev ändå ganska bra till slut, trots att yxan nu behöver slipas och att jag förmodligen kommer få en blånagel.

En eloge till mig - det brinner i öppna spisen (och ingen annanstans).
Nu förtjänar jag ett glas vin.